Ull är helt underbart.

När Tyra är klädd i (3 lager, nota bene) enbart ull är hon aldrig svettig, aldrig kall.

Jag testade samma mängd kläder fast med ett lager bomull i mitten istället för ull och när jag klädde av henne var hon dyblöt.

Bomull binder fukt på ett annat sätt och känns blött och kallt när ull känns torrt och varmt istället.

Lova ska få gå i långärmad ulltröja eller linnekolt i sommar, lagom solskydd och skönt mot huden.

Fram för mer ull, lin och silke i våra barnkläder! Skicka läskig syntet åt hel och möt sommaren i naturmaterial istället!

Tyra på BB i sidenmössa, ullbody och ullstrumpor.

P. S.: Jag tycker att blöt ull doftar gott. Barndom och framtid på samma gång. D.s

Vilket väder! Jag kände mig ruskigt ball när jag åkte in till stan idag.

Fina profetfödarbyxor från Zapata, Tyra i sjalen, världens snyggaste Lova i vagnen och solglasögon på lilla nästippen.

Alltså, jag hade ju andra kläder på mig också men det här är ju inte en modeblogg så dem lämnar vi därhän. Jag kände mig ball, så var det med det.

Föräldragrupp idag, då. Jag hade (helt i onödan visade det sig) skickat hem Lova och Johan eftersom jag inte trodde att Lova fick komma men se, det hade hon fått.

Nästa gång får hon följa med och titta på alla galet söta små bebisar.

Jag pratade för mycket som vanligt och Tyra kräktes på lekmattan. Succé!

Det var en tvåbarnsmamma till där som hade haft en nästan identisk första förlossning som jag.

Jag borde så hårt gå i terapi för min första förlossning. Jag var nära att börja gråta när vi skulle berätta om våra förlossningar. Jag kanske borde ha låtit tårarna komma istället för att hålla igen och babbla på som en annan toka.

(Ska jag skriva "förlossning" en gång till?)

Promenerade till Skanstull efteråt för det var ju så galet soligt! Att ta bussen hade varit pinsamt.

Kom hem till potatismos, hel dinkel, surkål och rostade solrosfrön.

Jag fick naturligtvis histaminpåslag och får nu uppbåda all min kraft för att inte slita huden av armar, ben och hals. Underbart.

Nu måste jag alltså prova alla ingredienser i det jag åt var för sig i tre dagar för att se vad det var jag inte tålde. Jag längtar.

Vad mer? Jo, mitt paket från Näva har kommit! En undertröja och ett linne till Lova, båda i fin ull.

Nu får jag inte köpa fler saker till vare sig mig eller barnen förrän nästa månad om vi ska kunna äta ordentlig mat här hemma.

Nu ska vi se om jag lyckas tvätta en enorm fårfäll jag hittade (!) utanför grovsoprummet, koka korndryck och mer dinkel och lägga bönor i blöt innan jag dör av trötthet.

Suss gott!

Ibland vill jag bara härifrån. Den här dagen har varit vidrig.

Det värsta är nog att jag känner på mig att det värsta trotsmonstret inte bor i Lova utan i mig.

När Lova tar fram sin gnällröst säger jag provocerande ofta blankt nej.

Vad det än rör sig om så vägrar jag. Torka bajs? Inte med gnällrösten.

Hämta vatten? Inte med gnällrösten.

Läsa saga? Definitivt inte med gnällrösten och så vidare.

Nej, nej, nej, nej.

Idag krossade jag porslin och skrek också.

Jag lider av rastlöst tvåbarnstrots framkallat av skrik och tja, treårstrots...

Jag har, sedan Tyra föddes, stressat over det faktum att vi, när Lova börjar på sexårsverksamhet, måste lämna ett barn på dagis vid Mariatorget och ett barn i skolan i Hökarängen.

Eftersom vi bor i Rågsved skulle det innebära minst hundra byten varje morgon och ett arbete med helt orealistiska tider.

Jag har därför varit den jobbiga köföräldern som ringer förskolor och frågar hur man ligger till, förklarar att man har två syskon och väldigt behjärtansvärda skäl och är inte deras förskola den allra, allra bästa?

Tyvärr utan resultat tills, hör och häpna, den förskola jag allra helst ville att barnen skulle gå på ringde och meddelade att Lova har en plats i höst och Tyra hösten 2011!

Perfekt!

Förskolan ligger på samma tunnelbanelinje som skolan. Barnens kusiner bor inte så långt därifrån och Lovas gudmor/barnens faster bor runt knuten.

Halleluja.

Idag ska vi dit och skriva papper! Det kallar jag flyt.

   Jag har fött två barn.

Förlossningarna var diametralt olika men båda slutade med att ett helt enastående fantastiskt barn kom till världen.

Lovas förlossning

 

Johan håller mig i handen när jag krystar.

Jag blev gravid med Lova när jag var 20, många tycker att det låter ungt men face it: kroppen vill helst föda mellan 20 och 25.

Eftersom jag var så ung och verkade så trygg i graviditeten trodde nog alla att förlossningen skulle gå som en dans.

Eftersom jag är dansare trodde nog de flesta att jag skulle föda i spagat utan smärtlindring.

Okej, lite magdans blev det på första förlossningen men det var också allt.

Jag är ett skolboksexempel på nackdelarna med smärtlindring och fördelarna med naturlig förlossning.

Jag var så omtöcknad under min första förlossning att jag inte minns annat än smärta och fullständig panik.

Det gick väl till ungefär såhär:

På dagen för beräknad förlossning enligt ultraljud, 13 september 2007 har jag en helt vanlig, otålig, uppsvälld, trött dag.

Jag skrotar hemma och går till kören på kvällen.

På väg till och från kören hoppar jag i alla trappor jag kan. Detta måste ha sett extremt roligt ut eftersom jag hade en väldigt stor mage på en väldigt liten kropp.

Jag åker till Gamla Stan för att plocka upp Johan på hans jobb och sen åker vi hem tillsammans.

I trappan ner till tunnelbanan hoppar jag ovanligt långt och landar snett. Jag tycker att det gör vansinnigt ont i höften men lyckas i alla fall hålla balansen.

Jag linkar hem och hoppar inte i fler trappor. Väl hemma gnäller jag över höften.

Konstigt att det inte gör ont hela tiden utan bara ibland.

Jag funderar inte mer över det utan går och lägger mig vid 12-tiden. Nu gör det där märkliga onda i höften så ont att jag vaknar flera gånger på natten och måste vända mig, massera, gnälla, vända mig och somna om.

Plötsligt klockan 5 på morgonen är jag klarvaken. Någonting får mig upp på alla fyra. Någonting blött.

Det forsar, forsar, forsar vatten och jag väcker Johan med ett försiktigt "Du jag tror att vattnet har gått".

No shit, Johan är helt dyngsur. Johan är helt astrött. Han har jobbat 16 timmar i streck och det här är hans första korta sömn på länge.

Jag har asont och går och duschar medan Johan bäddar om och torkar upp.

Okej. Jag trodde att jag hade asont tills jag fick det på riktigt. När vi ringde förlossningen vid 6 ungefär bad de oss vänta tills de hade haft skiftbyte vid 7.30

Vi ringer Palle som ska köra och packar det sista.

Mitt i alla värkar värmer jag en sjukt stor portion mungböngryta ("Jag måste äta, du får sköta resten, jag har hört att det kan ta tid innan man får mat.") som jag äter medan jag vankar fram och tillbaka och försöker klocka de helt oregelbundna värkarna.

Sen minns jag bara att jag ligger i sängen och skriker. Jag har inte värkar. Jag har värk.

Något har tagit min kropp i besittning och jag får ingen vila. Ringer förlossningen igen. Palle är här med kaffe och mackor.

De ger grönt ljus.

Palle kör vilse på vägen och tror inte att jag märker något.

Det gör jag.

Jag gör en Lovis och sjunger i baksätet, Baxarramsor från Stockholm efter en inspelning av Eva Tjörnebo.

"Å, håll, bax!

Å, håll, bax!

Håll, bax!

Håll,bax!

Å, håll, bax!

Å, håll, å, håll, bax!"

"Å fram med sten

för åhej med den!

Å samsa tag

för åhej med den!

Å jämka med

för åhej med den!

Å fram med sten

för åhej med den!"

Om och om igen sjunger jag förbi Rinkeby. Vi skulle till Danderyd. Från Råcksta.

Jag säger inget.

Precis 7.30 kommer vi fram. Jag hänger på Johan och dörren och är nog inte så trevlig trots att jag försöker.

Redan nu har jag panik. Var är Therese? Varför gör ingen vad de ska? Är det bara jag som har koll, eller?

Alla gör vad de ska. Jag har ingen koll.

Vi kommer upp till BB Stockholm och jag har tre värkar som bokstavligen golvar mig på väg till förlossningsrummet.

"Den här har vi nog ute snart!" ljuger en munter sköterska. (Får de verkligen säga såna saker?)

Jag har panik för att det gör ont, för att Therese inte är där. Var är Therese?

Therese ska vara doula. Johan ringer henne och när hon svarar frågar hon direkt om det är dags.

Jag hivas upp på en gynsäng för undersökning. Har sjukt ont i höften.

Fortfarande håller smärtan i sig mellan värkarna och jag tänker att Någon kunde ha talat om för mig hur fruktansvärt, vidrigt ont det skulle göra.

När de undersöker mig frågar de om jag möjligtvis rider.

"Nej, jag är dansare."

Det förklarar tydligen varför mitt underliv innehåller muskler de aldrig sett förrut.

Efter en stunds rotande lyckas de i alla fall se att jag är 5 cm öppen.

Sjysst, halvvägs.

Mitt förlossningsbrev låg hemma så vi gick igenom alla tusen saker jag inte tål, att jag inte vill ha medicinsk smärtlindring och att jag är rädd för nålar.

Jag duschar varmt och får akupunktur.

Efter några timmars arbete svimmar jag av smärtan. Jag vaknar och ber om allt knark de har. Johan frågar om jag verkligen vill och jag säger nej.

Sen förlorar de kontakten med mig och jag med dem och verkligheten.

När jag får lustgas blir allt väldigt roligt. Jag låter en läskig kvinna som inte pratar svenska sätta en kateter för EDA i ryggen på mig. Vi kan inte kommunicera och jag är så borta att jag inte förstår det utan blir arg istället..

Jag dansar lite också, det finns en film på det men den slipper ni se.

Jag öppnar mig stadigt och har fortfarande ont hela tiden.

Det är nu jag inte minns så mycket mer än en malström av påfyllningar av en EDA som inte tar, för mycket lustgas, smärta, smärta, smärta och panik.

Ingen lyssnar, Johan tjatar (inte men lustgasen gör att jag tappar tidsuppfattningen så att allt han säger klipps ihop till en enda lång monolog), barnmorskorna är elaka och jag är rädd.

Mitt i alltihop Therese. Therese med en gloria, Therese som kan säga precis samma sak som Johan med enda skillnaden att jag lyssnar.

Therese.

Jag stannar på 9 cm i fyra timmar.

Nu kommer en ny barnmorska, tror jag, för istället för att jag medicineras mer och mer slutar man att ge mig lustgas och pumpen som pumpat in ryggbedövningen stängs av.

När jag sedan äntligen har öppnat mig 10 cm finns det en kant kvar. Genom hot och med hjälp av armbrytning hjälper Therese mig att få bort den (ja, hon kan magi).

Det blir tyst och mörkt. Jag gråter och Johan klappar mig.

Jag vill dö.

"Johan, ingen är här, kasta ut mig genom fönstret!"

"Älskling, vi är på 9:e våningen..."

"Ja, jag vet!"

Jag somnar. Jag krystar! Aj! Jag trodde att jag hade asont tills jag fick det.

Personalen förstår inte att jag vill krysta.

När de går ut säger Santa Therese: "Säg att det trycker på nedåt om du vill krysta."

"Hallå, det trycker på nedåt!"

Kroppen kränger och krumbuktar.

Barnmorskan på plats. På något sätt får de upp mig på en förlossningspall.

Jag krystar. Johan krystar. Jag bajsar på mig och Johan får näsblod. Det är äl ungefär vad som händer.

Tillslut slutar jag krysta, tittar storögt på de församlade och säger, så samlat jag kan: "Det gör för ont. Det. Gör. För. Ont."

Tystnaden är förödande.

Santa Therese igen: "Det är bara att bryta ihop och gå vidare."

Jag bryter ihop och vi går vidare.

Upp i sängen igen.

Krysta. Krysta, krysta, krysta. Lova mår prima. Jag vill dö. Jag skriker inåt.

Skriker inåt och krystar.

Sen skriker jag utåt och krystar fastän jag inte längre har några krystvärkar.

Värkstimulerande. Dödsångest.

Två sköterskor hänger på min mage från varsit håll, en barnmorska undersöker mig, en läkare sätter sugklocka, Therese håller mig i handen och Johan håller i mitt huvud och min andra hand. Jag gör nog illa Johan.

Sugklockan släpper.

De hämtar någon slags centraldammsugare och kopplar den till mitt lilla barn.

Klockan 02.38 den 15:e september, sex dragningar senare flyger en galet stor, ljusblå kanonkula ut ur mig, fångas i luften av en sköterska som jag starkt misstänker är handbollsmålvakt vid sidan av och försvinner, med hela teamet och Johan, i ilfart till ett annat rum. Kvar är jag och Therese. Det blev en flicka.

"Jaha, då har man fött barn, då." säger jag. "Vad stor hon var."

Efter väldigt lång tid går Therese och hämtar Lova. Hon ligger i en plastbytta och jag får inte ta upp henne. Hon är mjuk mot mina fingrar och har slangar överallt.

Hon måste ligga på intensiven och jag måste ner på operation eftersom livmodern har dragit ihop sig om moderkakan.

Jag hotar kirurgen med att gå hem om de inte söver mig.

Mörker. Tystnad.

Jag vaknar i en säng på uppvakningsavdelningen. Jag är ensam.

Var är Johan? Var är mitt barn, var det inte det jag höll på med nyss? Att föda barn, alltså?

Jag lyckas få kontakt med sköterskorna och de ringer efter Johan.

Det visar sig att Johan precis har kommit från neonatalintensiven till förlossningsrummet och hittat en vaktmästare i färd med att svabba upp 1,2 liter blod från golvet.

"Hade inte jag en flickvän med mig hit?"

"Jo, ni har fått ett BB-rum."

Rummet är tomt sånär som på våra väskor.

När Johan hittar mig på uppvaket berättar han att vår dotter lever och kommer att fortsätta med det men att hon är väldigt medtagen och måste få smärtdropp och näringsdropp och övervakas dygnet runt.

Jag tror inte att jag reagerar.

De kör upp mig och jag är övertygad om att jag kan gå själv.

Det är inte mina ben som far okontrollerat åt alla håll. Vi sover.

Jag vaknar och får en ångestattack. Mitt barn. Nu.

Johan får en rullstol och vi åker ner till neo.intensiven

Lilla vackra barn. Jag får hålla men inte amma. Hon sondmatas fortfarande.

Jag får pumpa. Det kommer en hel deciliter.

Vi blev kvar på neo. intensiven i fem dygn innan vi fick åka hem. Det är en helt egen historia. Lova hade kefalt hematom (ca 0,5 deciliter blod som låg och skvalpade mellan huden och skallbenet) och det medför risker för bl. a. leverskador och hjärnblödning.

Hemma.

Jag fick nog en förlossningsdepression och det tog tre månader för mig att knyta an till Lova men sen blev det väldigt bra. Jag har fortfarande svårt att förlika mig med förlossningen men jobbar på det.

Jag ska ha frågat Johan, Therese och alla andra närvarande om de hade ätit och druckit ordentligt. Mitt under förlossningen. Måste ha varit lustgasen.

Jag vet att Johan fick rådet att gå ut och ta en kopp kaffe när jag var som mest arg på honom.

Jag vet att jag aldrig mer ska äta färdigmat. Fem dagar med microvågsugn som enda köksredskap. Huga.

Lova vägde 4180 gram, var ca 53 cm lång (svårt att mäta med KH) och hade ca 38 cm runt huvudet (också svårt att mäta).

Tyras förlossning

  Nägra sekunder efter att Tyra kom.

Andra barnet ska ju gå snabbare, sägs det. Bah, tänkte jag och laddade ner en massa film att se när värkarna började. Något måste man ju fördriva tiden med, menar jag. Om den förra tog närmare 30 timmar kan man ju drömma om en på, tja, 20? 15?

Det tog 4,5 timmar från vattenavgång.

På dagen för beräknad förlossning hände ingenting.

Förvärkar som vanligt.

Förkyld precis som under resten av graviditeten. Jag dricker vatten som en tok.

Jag städade och städade och städade. Inga trappor den här gången.

Jag hade bestämt två saker: hon skulle få komma när hon ville och jag skulle inte vara rädd.

Under graviditeten hade jag och Johan läst och jobbat med boken "Föda utan rädsla" av Susanna Heli.

Jag var rädd.

 Jag och Lova hade en bra dag med lek och mycket sömn. Jag tror att vi sov fyra timmar efter lunch och vaknade när mörkret hade lagt sig tätt runt husen.

Vi tände ljus i köket och sa hej då till nattgästen Ole som skulle på galej.

Vår inneboende Jessica var också ute.

Jessica är Johans kusin och gudmor till Tyra.

Mamma kom på ett kortbesök. Hon tyckte att jag såg förlossningssvullen ut.

Vi åt linsgryta och sedan gick Lova in i sitt rum och lekte. Jag städade ännu mer. Torkade överallt, tog bort mattorna och sopade, började torka köksluckorna och PLASK!

"Näe" tänkte jag. "Jag har inte kissat på mig under någon av graviditeterna och så kommer det nu. Jaja, tur att jag har klänning på mig."

Någonstans inom mig förstår jag att vattnet jar gått men jag rusar ändå till toaletten. Det slutar inte rinna. Då vet jag.

Glädjerus.

Jag försöker ringa Johan som är på jobb i Alvik.

Inget svar.

20.00

20 panikartade minuter senare av samtal till hans kolleger, chef, andra människor som bor i närheten och skulle kunna gå dit och säga åt honom att åka hem, mamma som ska köra till BB Stockholm, Mira som ska passa Lova, Jessica och Ole, BB som säger att om inte värkarna har börjat inom två timmar så ska jag komma in på kontroll, ringer han äntligen upp.

Vi kommer överrens om att jag ska ringa när vi åker in så plockar vi upp honom på vägen.

21.00 kommer värkarna smygande.

Mamma, Bernt och Mira kommer. Jag fixar kaffe och te mellan värkarna som kommer var femte minut. Alla tycker att vi ska åka in utom jag.

Jag är lugn. Jag är inte rädd.

Halv tio kommer värkarna var tredje minut. Jag dricker upp mitt te och går med på att åka in. Packar ner det sista och insisterar på att själv bära väskan till bilen.

Vi åker fort. Bernt kör. Mamma är nervös. När värkarna kommer vill jag att det ska vara tyst. Mamma pratar. Frågar. Tyst.

När vi plockar upp Johan kommer värkarna varannan minut. Helvete, nu gör det ont.

Jag andas, räknar, dyker, följer med. Tyst.

Bilen kränger och det är inte skönt.

Bernt kör inte fel förrän vi är på parkeringen men det är lugnt. Jag är inte rädd.

Vi kommer in på förlossningen 22.00

"Hej då mamma, vi ses i övermorgon om ungen är ute då."

Jag får nässprej eftersom jag är så täppt.

I bilen sms:ade jag min fina barnmorska H som tyvärr inte jobbade den natten men lovade att fixa en bra ersättare.

Om hon var bra? Hon hade uppfunnit tekniken som beskrivs i "Föda utan rädsla" och dessutom förlöst författaren själv. Hon var perfekt.

Mitt förlossningsbrev låg i dubbla kopior på deras kontor och jag hade ett extra med mig.

Där stod att jag inte ville ha en massa maskiner, ingen medicinsk smärtlindring och att jag ville ha hjälp att hantera rädslan i första hand.

Jag fortsätter att andas och räkna. Barnmorskan C tar ett kort CTG och sen är det färdigt med maskinerna. Rummet är mörkt och varmt. Jag har väldigt ont men är tyst, tyst, tyst.

Jag får hjälp upp i sängen och ligger på sidan med vetevärmare på rygg och mage och en kudde mellan knäna. Att bli berörd hårt gör vansinnigt ont.

Värkarna tilltar och jag ljudar djupa "jaaaaaaaaaaa" för att slappna av. Jag suckar djupt efter varje värk sör att tala om för kroppen att allt är lungt. Jag existerar i etervärlden där allt är blått. Johan är min länk till jordelivet.

C och Johan säger att jag är fantastisk. Jag älskar C. Hennes fingrar masserar fjärilslätt och Johan guidar mig lungt igenom värkarna.

"Tung, tung, ner, ner, bra, du vågar, du är så modig och stark..."

Vid midnatt har jag så ont att jag ber om lustgas och C undersöker mig för att se om jag har långt kvar. Det har jag men istället för att säga att jag bara är 5 cm öppen säger C att jag kan få lite lustgas om jag vill.

Jag förstår och blir rädd.

Jag ber. Andas lustgas försikigt och ber.

Gud hör bön men har märklig humor.

Jag lyfter från sängen. Bildligt alltså. Jag lyfter från sängen och slungas in i de värsta värkarna hittills. De kommer tre och tre och jag är inte tyst längre. Lustgas strax innan värktopp, jag kan det där nu.

Jag hänger med överkroppen utanför sängen i Johans famn, krampaktigt mot hans hals. Suger i mig hans lugn och styrka.

C har fjärilsfingrar på mina ben. Allt är stilla runt mig, jag svävar i kaos ett par meter utanför min kropp.

Efter 20 minuter kommer krystvärkarna.

Jag krystar.

Jag är bra på att krysta, det sa läkaren när Lova föddes. Jag har fenomenal andningsteknik och är stark.

Efter första krystvärken ber C mig att flåsa när hon säger till för att det inte ska gå så fort.

Hon behöver inte säga till, jag känner och andas ytligt, fort och starkt.

På andra krystvärken är huvudet ute. På tredje kommer resten.

00.38 är Tyra ute.

Jag har henne på bröstet. Hon lyfter på huvudet, skriker.

Jag landar på sängen igen. Gråter, skrattar, känner.

Vi får titta på moderkakan och förstår varför den kallas för livets träd.

C undersöker mig och konstaterar förvänat att jag inte har en skråma. Inte en bristning trots att det gick så fort.

Sköterskan A kommer in med två glas vatten.

"Nämen, jag skulle bara hämta lite vatten åt er eftersom jag trodde att ni kanske var törstiga och så är det redan klart! När hände det här?"

Vatten, ja. Jag måste ha tömt Stockholms nödvattenreserver under förlossningen. Efter varje värk var jag tvungen att dricka jättemycket.

Tyra sover mellan oss. Jag går upp och gör en kopp te till nattpersonalens förskräckelse.

Johan får frukost på sängen av mig morgonen efter.

Vi åkte, trots läkarens milda protester, hem på förmiddagen dagen efter.

Det värsta med Tyras förlossning var nog att jag var så torr i halsen och täppt i näsan.

Tyra vägde 3460 gram, var 53 cm lång och hade 32 cm runt huvudet.

Snipp, snapp snut, så var förlossingsberättelserna slut!

  Eller "gissa sekten".

Här kommer ett första inlägg i vad som, förhoppningsvis, blir en lite bättre blogg än min förra, www.ekobarn.bloggagratis.se .

Där skrev jag långt och ambitiöst och således sällan.

Den här gången tänkte jag vara lite rappare i vändningarna.

Jag alltså. Vem är jag då?

Jag är en tvåbarnsmamma på 24 år som är svag för mina vackra, kloka barn, min vackra, kloka man, orientalisk musik, ekologi, vackra saker, märkliga tesorter, handarbete, antroposofiska böcker om barnuppfostran och välproducerade TV-serier.

Jag är mindre svag för vår nuvarande regering, kött, plast, halvfabrikat, flygplan, sexualiserat barnmode, vaccinationer, actionfilm, TV, Disney och liknande genomruttna, utsugande, könsrollscementerade, manipulerande, historeförvanskande "barnkultur"-producenter.

Jag lider av vad som inom kinesisk medicin kallas för tunnt blod och för stark yang och vad som inom västerländsk medicin kallas "Öh... Ta en tablett!".

Jag har ätit olika former av allergimedicin sedan jag var liten och legat på akuten med sönderriven hud otaliga gånger. Den här bloggen kommer, bland annat, att handla om min kamp för att bli symptomfri. Just nu går jag hos en akupunktör som verkar riktigt bra och har satt mig på en riktigt tråkig diet.

Alltså kommer den här bloggen att handla en del om mat också...

Min äldsta dotter fyller 3 år i september. Alltså kommer den här bloggen att handla en del om trots och alla fantastiska, hjärtskärande, hemska, underbara saker som föräldraskap handlar om.

Min yngsta dotter föddes i mitten av februari. Alltså kommer den här bloggen att skrivas med en hand.

Waldorfförskola var självklart, jag kommer att berätta varför.

Vad mer? Stay tuned.

Puss