Sådär ja. Då har jag varit på Veda lila och handlat diverse ayurvediska preparat som förhoppningsvis ska hjälpa mig i kampen mot allergi och stress.

Dessutom lyxade jag till det med lite rosenvatten och så blev det Neemolja och Ghee till Johan.

Nu borde jag väm ägna mig åt pranayama eller nåt men istället blev det mediabrus på centralen. Bra där.

Lite mammaångest:

I förrgår var jag och Lova på Bandängen och tittade på djur, lekte med främmande människor och lunchade i solen.

Plötsligt blir Lova jättekissnödig. Egentligen bra timing eftersom jag var kissnödig, Tyra hade en blöt blöja och Johan snart skulle möta oss i Högdalen.

Eftersom parkleken var stängd packade jag ihop oss och började gå mot Högdalen.

Lova slutade med vagn när snön smälte så vi strosade utmed ängen och titade på maskrosor och hundar. Eftersom alla behöver en toalett så skyndar jagLova litegran.

Rätt som det är får hon för sig att hon ska titta på lammen igen och kastar sig således ner på marken och skriker.

Jag förklarar att vi kan gå tillbaka sen, efter att vi har kissat. Det duger i två sekunder. Sen kastar hon sig ner på marken igen. Lova skriker, jag försöker prata lugnande och Tyra bökar i sjalen.

Inför världens publik får jag sen släpa Lova i armen hela vägen till Högdalen (ca 200 meter). Hon skriker oavbrutet och försöker springa ifrån mig, tillbaka till lammen.

Det bästa hade väl varit om vi kunnat titta på lammen igen innan vi gick men hon kom på det när vi var halvvägs och jag kände att det kanske är okej för en (nästan) 3-åring att kissa på sig men om jag hade gjort det hade det inbte varit lika lätt att ursäkta med ett litet "äsch, jag slutade nyss med blöja". Lova har förresten varit torr i nästan ett år nu.

Tack du snälla skitgubbe som påpekade att Lova verkade trött. Jag behövde verkligen den tilrättavisningen.

Ja, ja. Vi kom fram till ett café där vi kunde låna en toalett och alla fick uträtta sina behov. Lova fick sin smörgås och sin mjölk, jag fick mitt vatten och Tyra fick sitt bröst.

När Johan kom så frågade han efter en stund vad som hade hänt med Lovas arm för brevid alla skrapsår (hon ramlar rätt mycket nu, knäna är bara plåster kors och tvärs) syntes ett präktigt blåmärke.

Det var min tumme.

Jag hade alltså, mitt i all stress och gråt och värme lyckats hålla Lova så hårt att hon fått ett blåmärke. Just då ville jag skjuta mig själv i huvudet och komma till den plats i helvetet där dåliga föräldrar får sina straff.

Jag tänkte att jag borde ha kissat på mig istället.

Då tittar Lova på mig med sina stora, vackra, visa, uråldriga ögon och säger: "det gör inget, mamma. Jag bara skrek och skrek."

Visst, vrid om dolken lite till. Hon är ju helt fantastisk. Vilket helvete det måste ha varit för henne att gå de där 200 meterna utan att riktigt fatta varför det var så bråttom.

Ett barn har inte det tidsbegreppet. Jag ställde för höga krav på min prinsessa och ingenting blev bra.

Nästa gång tittar vi på lammen en gång till.

När vio kom hem ramlade Lova på gården och skrapade upp knät ännu mer och slog dessutom i kinden så nu ringer väl lekisfröken socialen, kan jag tänka mig...

Så, det var ett litet smakprov på en av mina sämsta mammastunder.

Nästa gång får jag väl skriva ner när jag är som bäst så att det väger upp lite.